Undringar…

Jag undrar

hur känns det att alltid behöva skylla ifrån sig på andra ?

Att aldrig någonsin

kunna stå för vad du har gjort själv ?

Att alltid behöva ha någon

 som ska klä skott för dina egna tillkortakommanden ?

Att vid din ålder

inte kunna stå för sina egna fel och misstag ?

Att kunna se sig själv i spegeln

när du vet att du har sårat dina egna barn

så djupt att det aldrig någonsin mer

kan läkas ?

Hur känns det

att höra sina egna barn kalla dig ” jävla as ” ?

Har tanken någonsin fallit dig in

hur oerhört djupt du har sårat dem ?

Och fortsätter att såra  dag efter dag ?

Kan du ens tänka dig hur det skulle kännas

att se sin far hålla någon bakom ryggen i försvar mot de själva

när det är den du håller om ryggen som provocerar ?

Jag kan bara inte förstå

hur DU inte kan förstå ?

Hur mycket tydligare kan det bli ?

Blir det tydligt nog

när du står där ensam

med din nya kvinna i ekande ensamhet ?

När hon lyckats få dig

att få dina egna barn

att vända dig ryggen ?

Kan du tänka dig

en framtid utan dina barn ?

En framtid där du skulle kunnat bli en lycklig och stolt morfar

men som aldrig kommer att inträffa

eftersom ni gör som ni gör ?

Det du har att se fram emot

är en ekande ensamhet utan dina båda barn

med en krävande yngre kvinna

som ska ha all din uppmärksamhet

Ingen glad telefonsignal

Inga glada barn

eller barnbarn

som ringer och säger :

Hej pappa ! Det är …

Eller :

Hej moffa ! Det är …

Jag hoppas det får ditt hjärta att brista

Det har du ärligen förtjänat …

Att du bara kan svika dina egna barn så …