I denna ljuva sommartid …

Jag kommer aldrig att förstå hur man kan spotta på sitt tidigare liv … Jag kommer aldrig att förstå hur man kan  förneka det heller … För hela tiden var man ju där själv , faktiskt närvarande och deltog .

Hur kan man säga att man avstår från det man redan gjort ? Är det inte så att säga redan genomlevt ? Man kan faktiskt inte göra det gjorda ogjort …Även om man många många gånger skulle vilja kunna göra så …

Jag skulle vilja kalla det självförnekelse ; jag var inte där , jag har inte sagt så , jag har inte gjort det , jag har inte tyckt så .

Men likväl finns bevisen där .

Ofta i foton , upplevelser och i rena handlingar .

Sen spelar det ingen roll att man känner sig pressad i situationen som är nu .

Hur många gånger fick JAG nån att känna sig pressad och tvungen att göra eller känna nånting ?

Vad är det JAG har åstadkommit under den tiden jag vill förneka ?

Det som inte finns , funnits eller kommer att finnas …

Och hur i all världen kan man låta någon oerfaren i livet styra sig att göra vad som helst , bara det passar syftet den vill uppnå ?

Hur kan  någon oerfaren i livet  få en att förneka faktiska händelser man gjort och personer man till och med varit med om att göra ?

Hur kan man säga : Jag förnekar mina egna barn ifall hon går ifrån mig …

Hur kan man bara låta någon oerfaren i livet styra upp ens eget liv till  ett ingenting , en blank sida utan innehåll ?

När livet faktiskt har passerat mittpunkten och är fyllt av innehåll …

Hur kan man säga : Jag vill inte se , lyssna eller läsa på nåt av det tidigare livet ?

Hur kan man välja att bara se det som sker nu , utan perspektiv och egentlig innebörd ?

Hur kan man välja att bara se , höra och läsa det som visas från en sida utan egentliga fakta ? 

Och allt detta bara för att det ska passa dennes syften …