I den djupaste dalen

Något har hänt …

En hand har sträckts ut …

Mot mig …

En hand från mitt tidigare levade liv…

En tid som har varit …

Så mycket har hänt sedan dess …

Så mycken ensamhet har genomlevats …

Så mycken sorg och elände har passerat sen dess …

Jag vet inte längre om jag vågar tro …

Om jag vågar sträcka ut min hand …

Så många lögner har uttalats i mitt öra …

Så många lögner har jag genomlevat …

Så lång tid med lögnen vid min sida i ensamhet …

Idag har jag svårt att tro på vad man säger …

Jag har inga förväntningar längre på att något ska kunna ändras …

Jag stängde en gång dörren för fler sorger och besvikelser …

Orkade helt enkelt inte mer …

En lång tid levde jag bara dag för dag …

I svart mörker …

I den djupaste dalen gick jag på ensam vandring lång , lång tid …

Fanns egentligen bara till stundvis …

Allt för att orka leva ännu en dag …

De inre såren syns inte …

Men de tar så oerhört lång tid att läka …

Jag kan bara hoppas

att på  stranden där min själ sitter

och ser vågorna sakta rulla inemot sanden

Där kan jag bara hoppas

att vågorna ska ta med sig all den sorg och elände som finns

Låta vågorna skölja rent i själen

Kanske kan jag hoppas på

att en dag få se en ny dag bryta fram

i rent ljus utan värkande själ…